Kolla!

I helgen så har jag varit och hjälp till med att filma en liten video av mina två vänner Matilda och marcus när dom sjunger Let her go av Passenger. Tänkte att jag skulle dela den här så ni också kan kolla in de super duktiga männiksorna! 
 
Kolla in Matilda och markus på: http://youtu.be/UUpqCiUIq5E 
Glöm inte att kommentera, gilla och prenumerera! 
 
 

Kapitel 7

 Här är kapitel 7, bättre sent än aldrig - igen. 

When we got off the plane, I seated myself as far away from Alec as possible. Sadly, that led to me sitting next to Felix, who kept poking me with his elbow and giving me funny looks. Normally, I would have laughed and shook my head at him, but know I was way too busy thinking about Alec. My feelings about him were everywhere and I couldn’t possibly concentrate. I tried to focus on the mission, but soon I found myself thinking about Alec; the way his hair moved in the wind or the way he looked at me when I said something he thought was funny. It was wrong to think about how happy he made me; I mean he was nowhere near suitable for me. But on the other hand, what made it so wrong? Jacob wasn’t here, he’d left me. And who said that Alec was so wrong? The commitment to Alec would just keep me closer to the Volturi, so Aro wouldn’t mind. But the question was if Jane would like it, and if Alec even liked me at all.

“Come on, sleepyhead” Felix said and winked at me before he grabbed my arm gently and helped me up from my seat. It was weird how Felix and I had become friends, or friend like at least. Felix was actually really nice when you got to know him. He wasn’t so hard and scary like the others, he was fun and light. How he ended up in the Volturi in the first place was something I wondered every day. Maybe he was left with no one like me, and just wanted a place to belong to.  

“Renesmee, you’re coming with me.” Alec’s voice hung in the air and I turned my head to him – forgetting every thought I’d just had in my head. Those red eyes looked at me and I was pretty sure he could see my soul, my spirit. This was the second time he’d said my name out loud and though it still wasn’t something special about him saying my name, I stilled shivered and my heart started to beat even faster than it already did. If Alec heard it, he didn’t show it. Jane, on the other hand, gave me a ferocious gaze and feared that she would use her gift on me. The others must have seen Jane’s gaze, because they all took a step closer to me and Alec gave Jane a quick glance. For a second she froze and her eyes turned blank, as she couldn’t see anything. And then I realized that Jane couldn’t actually see anything, Alec was using his gift on her.

“Give me my senses back”, she hissed. Alec shook his head in something that looked like amusement. He put a hand on my shoulder and sighed. Jane immediately blinked and looked at her brother. She looked like she wanted to scratch out his eyes and make him eat them, but she knew he’d only numb her again. Her lip started to pout out a little when she realized that she’d lost, but she quickly regained her poker face and secured her cloak before she went outside. Felix, Santiago and Demetri quickly followed her, but when I intended to join them, Alec held me back and closed the door right in front of me.

“Wait a minute”, he said and put both his hands on my shoulders. My heart immediately started to race and I blushed. For a split second Alec touched my cheek, staring at my face. I froze and stared back, but the moment vanished just as quickly as it had come and Alec straightened up and looked at me. His hands were back on my shoulders and I could feel his cold fingers through my thin cardigan.

“This mission is not simple. It will be hard for you and once you’re in, you can’t get out. This is serious, and even though it’s your first time, no one will show you mercy on the field. Do you get it?” Alec’s grip around my shoulders had hardened and it almost hurt. His words made me speechless and the only answer I could give him was a nod. What was this mission about? What was so hard that I couldn’t handle it? Did he not want me on the team or was there actually something dangerous?

“Do you understand?” he repeated and looked me deep in the eye. The fiery color in his made me brave and I nodded once more.

“Yes, I understand”, I said and tried to look as serious as possible - though it was very hard. Alec was standing very close, and it was hard to focus on anything other than that. But luckily I must have looked serious enough, ‘cause Alec nodded and squeezed my shoulder once more before he let go and opened the door. Jane and the others hadn’t waited for us, so we had to take a new car. Once again, I was stuck in a car with Alec. He sat just a few inches away and I could feel his wonderful vampire smell. Every vampire had a different smell, my mother smelled like strawberries and my father smelled like sunshine. But this smell, I’d never smelled before. It was a mix between mint, pine, lemon balm and licorice. Whatever it was, it smelled wonderful. The human perfume shops would have died to have this fragrance in their stores.

The car’s soft engine hummed quietly in the background as we drove to our next location. I wondered where we were going, but I didn’t dare to ask. Alec seemed to be deep in his thoughts as well and he looked like he didn’t want to be interrupted. As the car slowed down, I could see a small village appear in front of us. The black SUV that Jane and the others had taken was parked outside a wonderful stone house with a little garden outside of it. It was absolutely beautiful and I stared at the small meadow of flowers in front of the car. As I stepped out, a thick smell of roses, orchids, sun flowers, tulips and a hundred other kinds of flowers. I looked at Alec and hoped for him to like the flowers as much as I did, but he didn’t even bother to look at them. When I looked around, none of the other vampires did. It was like they didn’t even notice the beautiful masterpiece that lay before their feet. I wanted to say something, but all five of them had a serious look on their faces and I realized that this wasn’t the time to ask them about the flowers. I wondered why they were all so tense, was it the mission? If it was, I didn’t want to know. Before we went inside the house, Alec grabbed something from the back of the car and threw it to me. I caught it in simple reflex and gave it a quick look. A chocked expression appeared on my face. The piece of fabric in my hand that Alec had tossed over the car was nothing less than my cloak. I hadn’t seen it sense I’d put it away in the back of my closet. Apparently, Alec had found it. The fact that he’d gone through my lingerie drawer to find it, made me blush. Some of those lingerie’s were pretty… revealing.

“T-thank you”, I stuttered and ignored the nausea I felt when I put it on. Even though I was a part of the Volturi, the cloaks would always symbolize fear and death. Surprisingly, the cloak was really comfortable and kept me warm and safe from the wind. When I looked at Alec he gave me a look that seemed to say are you okay, I nodded at him and smiled – hoping to secure him that I was fine.

“Let’s go”, he said and I suddenly felt anxious.  


ARG!

Är så frustrerad! Har suttit och jammat lite idag med mamma och Nicke, men som vanligt så går hon mig på nerverna och vägrar lyssna på något jag säger, så allt det roliga med sången försvinner och blir till irritation. Blir bara så himla arg och frustrerad! Som tur är s¨ger frustrationen mig bränsle till att skriva, så kapitel sju borde komma snart :)

Glad midsommar!

Glad midsommar på er alla trogna läsare! Hoppas ni inte har tröttnat på mig <3

Cirkeln

Som utlovat kommer jag under hela sommaren fram till den tionde augusti att läsa en massa böcker som ni tipsat om. Hittils har jag läst Älskar - Hatar och nu Cirkeln. Så nu tänkte jag att jag ska skriva en liten bokrecension av min nyss lästa bok, Cirkeln.
 
 
Bokrecension av Cirkeln, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren
 
 
Cirkel  handlar från början om sju ungdommar, de utvalda. Men två av dem dör plötlsigt i något som ser ut som självmord. Men de kvar blivande fem ungdommarna vet att något mycket starkare än depression och dålig självkänsla ligger bakom deras död. De vet att apokalypsen är på väg och att de är de enda som kan rädda världen. De är de utvalda, fem häxor med unika krafter och unika själar. Ingen av dem är den andra lik och ingen av dem känner varandra. Att rädda världen är inte heller det svåraste de måste göra, för att kunna få deras magi att funka måste de sammarbeta. Men det är lätt att bli förvirrad när man inte vet vem man kan lita på och de enda som man säkert vet är på den goda sidan är en virrig vaktmästare, en sur kärring och resten av de utvalda. 
 
Cirkeln är en spännande bok med mycket mysterier som man kan ligga och klura på i flera timmar. Den skilldrar också ett normalt tonårsliv och tonårsproblem som de flesta har. Boken har väl skriven och man tröttnar aldrig på den då det händer nya saker hela tiden. Eftersom att min favorit karaktär är Max så förstår ni som läst boken att jag blev lite förbannad, men trots det så var boken riktigt bra!
 
Cirkeln får 4/5 stjärnor och rekommenderas till alla :)
 
 
 
 
 

Citat

 
 

Min helg

Efter som att jag har varit lite inaktiv och inte har lagt ut så mycket bilder tänkte jag lägga ut lie bilder nu på hur min helg har varit. Lägger kanske ut en video när jag sjunger också :)
Jag, morfar och Rikard käkade en riktigt lyxlunch och jag frossade räkor för andra gången denna vecka 
 
På lördag kväll blev vi bjudna på 60 års kalas till våra grannar ute på ön. Bilden ovan för var bara förrätten, det fanns också huvudrätt, mellanrätt, efterrätt och tilltugg. Han som fyllde år är snuskigt rik och alla som var där är rikare än de rika, så det var inget som snålades på. Maten och utrustningen + all personal hade tydligen gått på upp mot 500.000 svenska kronor. Jeez!
 
Denna lilla vovve väckte mig imorse genom att slicka mig i ansiktet och störa min underbart fina dröm, om ni har följt bloggen så kan ni nog gissa vem den handlade om ;)
 
Sådan här fin utsikt hade vi ikväll när vi grillade fläskkottletter med potatis och vitlökssmör. Mums!
 
Jag som nyvaken i mina nya (skeva) solbrillor :D
 
 
 
 

Slö

Har varit riktigt slö idag, har bara sett på film och myst. Ska dock skriva lite nu hade jag tänkt, lovar att nästa kapitel kommer bli längre än det förra. Kapitel 6 var skamligt kort! Har inte så mycket att skriva om idag, men jag har börjat läsa Cirkeln, så en bok recsension borde ju komma snart :)

Musö

Ska nu alldeles strax åka ut till ön med mina underbara morföräldrar + deras söta lilla vovve. Ska skriva lite i helgen och förhoppningsvis skriva ett längre kapitel än det förra. Hoppas också att jag kan sluta vara så rastlös och försöka slappna av, om det nu är möjligt. Håll tummarna för att jag kan njuta av helgen så lovar jag att jag ska skriva så mycket jag kan :) 

Låtar

Fick en fråga via mejl där Emelie undrade vilka låtar jag lyssnar på när jag skriver. Tänkte att det var en bra idé att lägga ut på bloggen. Så här kommer mina tio absoluta favorit låtar när jag skriver :)
 
  • Stay - Rihanna
  • Pumped up kicks - Foster the people
  • One and only - Adele
  • So Cold - Nikisha Reyes
  • Soldiers - Gavin Degraw
  • Radioactive - Imagine dragons
  • Stay - Erik Hassle
  • Hurricande - Bridgit Mendler
  • Sail - Awolnation
  • Get lucky - Daft Punk

Kapitel 6

Nu är äntligen kapitel 6 här. Det blev kortare än jag hade räknat med, men jag har haft en idé torka. Ni som följer bloggen eller känner mig i verkligenheten vet ju varför. Har varit alldeles för upptagen med att tänka på vad jag skulle göra i kyrkan, och nu när det är över kan jag inte sluta tänka på vad som hände efter att jag hade sjugit. Så här är det, ett tankspritt och ganska kort kapitel. Bli inte allt för besvikna på mig 
 
 

Demetri looked like he wanted to snap my neck for interrupting their argument, but Alec didn’t seem disappointed at all. He just gave Demetri a look and took a few steps towards me.

“Nothing, nothing at all”, Alec waved his hands dismissive and tried to smooth the argument over, like it never happened. I nodded slightly and gave Demetri a look. You could easily tell that he was not satisfied with my interruption. I gave him a shy smile and hoped he’d forgive me. It didn’t look like it. He pursed his lips and shot me an angry gaze.

“It’s not nothing”, he said and glanced at Alec who started to tense as soon as Demetri spoke. “I was just saying how I think you’re more than ready to start playing your part in the missions. But Alec here”, Demetri gestured at Alec – who now looked more stiff than ever. “Doesn’t agree with me, he thinks that you need more training and couldn’t possible take care of yourself out in the field.” Demetri looked at me, waiting for my response. At first I was grateful that Alec had said no, but then I suddenly grew angry. I remembered my dream and the way he’d looked at me. He surely didn’t look at me that way now. Who was he to tell me what I could and couldn’t do? Who was he to tell me that he’d never leave me? Even though the words had only been said in my dream – I still felt them in my heart.

“I believe that I’m ready”, I said and did my best to look cocky. My words had the effect that I wished for, though Alec balled his fist and tensed up even more, while Demetri looked extremely pleased. I also felt pleased, even though I didn’t look forward to being on the field, as Demetri had called it, my anger for Alec’s untrue words – in my dream - made me both brave and stupid. Brave enough to go against Alec and stupid enough to say that I was ready to be a real Volturi guard.

“You don’t know what you’re talking about Renesmee”, Alec said and looked me deep in the eye. I immediately froze and looked at him. He’d never called me by my first name before. My name on his lips sounded amazing and it gave me chills down my spine. Once again, I was mad. The things he did shouldn’t make me feel like this. The butterflies shouldn’t haunt my stomach and my heart shouldn’t be racing. This was wrong. But even though my whole spirit screamed wrong I still couldn’t help myself. When I looked at him, I felt the memory of his lips against mine from the dream. It made my mind foggy and I couldn’t think straight. I swallowed loudly and focused on Demetri instead. If I kept looking at Alec, I knew I would surrender.

“I believe I do, Alec”, I said his name with a harsh twist and smiled at Demetri. “When do we leave?”

We drove in an expensive sport car with deeply tanned windows. Alec and I were the only ones in the car, the rest were seated in another one. I could tell just by looking at Alec from the corner of my eye that he was mad. His hands squeezed the steering wheel hard and he had his usual poker face on. Or Marcus face maybe was a better word. I tried to ignore him for the most of the trip but when we had about twenty minutes left to the private airport where our airplane waited, I sighed and opened my mouth to speak.

“Is something bothering you?” I asked Alec and turned my head to look at him. At first he started to shake his head, but then he wrinkled his forehead and looked like he was considering something.

“You shouldn’t be on this mission”, he said after a few seconds of silence. Now it was my turn to wrinkle my forehead.

“Why?” I said, starting to get angry. Why did he doubt me so much? Was something ever good enough for him? “Why shouldn’t I be on this mission? What could be so awful that you of all people don’t want me onboard?” My voice was sharp when I spoke and I was on the edge of yelling at him. At first, Alec looked like he was going to yell back at me, but then he contained himself and his poker face was back on.

“You’ll see”, was all he said before he turned silent and focused on the road. I also turned silent and thought about what he’d just said. You’ll see, what did he mean by that? My thoughts spun around in my head all the way to the airport. When we arrived, Alec had to say my name three times before I’d even noticed that we’d stopped. The airport we’d stopped at screamed private. A fancy jet stood ready on the runway and I felt a buzz of excitement when I saw it. I’d only flown once or twice in my life and I felt a bit nervous. Alec must have seen the look on my face, because his cold façade weakened for a split second and he smiled at me.

“Don’t worry; I’d catch you if the plane crashes.” His words made the butterflies come back and fly around more than ever. Why did he keep saying these things to me? Both in my dreams and in reality, it just didn’t make any sense. I thought about Alec’s words on the whole plane ride. He sat next to me in the comfortable seats, so I could glance at him from time to time without him – hopefully – noticing. Somewhere in the middle of flight I fell asleep. I didn’t dream this time, I’d just closed my eyes one second, and when I opened them; hours had flown by without me even noticing. Something else that I didn’t notice until it was too late was the fact that my head was resting on Alec’s shoulder. Alec didn’t seem to mind, and for a few seconds, I pretended to be asleep, just so I could lean on him a little while longer. Unfortunately, I couldn’t sleep forever and soon I had to wake up. When I opened my eyes, Alec looked down at me and smiled. I wondered why he didn’t push me away and looked embarrassed, that’s what I would’ve done. But Alec didn’t even seem the slightest uncomfortable, he just gave me a nod, as if to say good morning. His behavior made my thoughts tangle and I slowly rose from my sleeping position. I didn’t get any of this, one second he was cold and distant, and the second he was smiling and looking happy. If it weren’t for the other four vampires on the plane, I’d ask him what was up. Why he’d suddenly shine like the sun and then turned into stone. But if I asked him that now, I’d probably get a lot of questioning looks from the rest of the passengers.       


Rastlös

Jag är rastlös! Ända sedan avslutningen har jag inte kunnat sitta stilla. Förut brukade jag kunna lägga mig i sängen och se på film hela dagen men nu går det inte. Jag kan inte sova, läsa, se på film, vila eller någonting. Idag vaknade jag efter ca tre timmars sömn och mycket tänkande på gårdagen. Efter frukost började jag plocka ut grejor ur flyttkartongerna och städa rummet, vilket jag inte brukar göra ofta. Mamma brukar få tjata på mig i evigheter för att ens få mig att dammsuga, men idag har jag inte kunnat sitta still. Efter jag städat i hundra år åkte jag till stallet och red i två timmar. När jag kom hem efter ridningen var min kropp helt utmattad, men hjärnan gick fortfarande på högvarv. Så jag låg praktiskt tagen som förlamad i sängen och var för pigg för att somna och för trött för att gå upp. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad det beror på.
En annan sak som stör mig är att niorna har gått ut. Inte bara för att Fabian försvinner- även om det är riktigt tråkigt också - men jag kommer sakna andra nior också. Emma, Clara, Jonathan, Kim, Suriih, Sanna,  allihop! Ni som känner mig väl vet ju att jag alltid haft lite av en fobi för äldre människor - tonåringar - då jag alltid haft så lågt självförtroende. Men detta året så har jag inte haft det, jag har vågat så mycket mer och känner verkligen att jag skaffat vänner som inte går i min klass. Just därför är det så himla tråkigt att de försvinner och inte kommer komma tillbaka till hösten. Usch vad jag kommer sakna dom! Helst hade jag velat att allihop skulle gå om ett år, men eftersom det inte går så kommer jag bara sakna dom så enormt! 
 
Stor kram till alla nior som gick ut i år, det kommer bli tomt utan er till hösten! <3
 

Älskar - Hatar

Som jag lovat er så har jag börjat läsa en massa böcker på era villkor och jag har precis läst ut den första. :)
 
 
Bokrecension av Älskar - Hatar
 
 
Älskar - hatar är skriven av författaren till succé romanen "Before I die", Jenny Downham. Den handlar om Mikey Mckenzie och Ellie Parker, två helt olika människor som kommer ifrån två helt olika världar. Helt plötlsigt slås deras världar ihop när Mikeys lillasyster påstår att Ellies storebror har våldtagit henne.  Mikey söker upp Ellies storebror, Tom Parker, för att ge igen. Men istället träffar han Ellie och en plan börjar smidas i hans huvud. Mikey och Ellie börjar träffa varandra. Varje gång de ses försöker Mikey få reda på så mycket som möjligt om hennes bror, han räknar dock inte med att han ska falla för Ellie, systern till sin systers våldtäktsman. 
Ellie räknar inte heller med att falla för Mikey, men precis när hon inser att hon gjort det får hon reda på vem han är. Han är Karyn mckenzies bror, bror till den som anklagar hennes älskade Tom för våltäkt. Istället för att syna Mikeys bluff så börjar hon spela ut honom genom att göra exakt samma sak mot honom som han gör mot henne. Hon börjar fråga en massa saker om hans syster och försöker komma på ett sätt att visa att hennes bror är oskyldig. Samtidigt gör Mikey likadant. Men när de båda får reda på vad den andra gör händer den ena dåliga saken efter den andra och tillslut är de båda så djupt intrasslade att de inte kan ta sig ut. Men deras passion brinner vidare och varken polisen eller deras familjer kan skilja dem åt. 
 
Älskar - hatar är en riktigt bra bok som är bra skriven man fastnar i den riktigt fort. Den har lite twistar här och var, vilket gör att boken aldrig blir tråkig. Sättet som Jenny Downham skriver på är mycket bra och hon målar upp en bild i ens huvud. Dock kanske inte lika vanliga beskrivningar som de flesta böcker kan ha. Istället för att beskriva ett utseende beskriver hon hellre en lukt, ett ljud eller en känsla. Man får måla upp karaktärerna rätt så fritt vilket jag personligen föredrar, även om några riktlinjer inte skulle vara fel. För utom det är boken riktigt bra, genren är väl inte riktigt min favorit då jag föredrar lite mer action och fantasy, men den är värd att läsa.
 
Älskar - Hatar får 3.5/5 stjärnor och rekommenderas att läsa
 
 

GLAAAAAAAAAAAD!

Är så himla nöjd med min avslutning! Jag gjorde som jag sa att jag skulle göra. Jag tillängande låten till honom och sjöng den. Har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, jag darrade i hela kroppen och trodde att jag skulle svimma men jag klarade det och jag känner mig såååå nöjd. Efteråt kom han och kramade mig inte en utan TRE gånger och gav mig en ros. (Den organgea i mitten) Är fortfarande helt darrig men är otroligt glad! 
 
 
 

Nervös!!!

Är så himla nervös just nu, kommer förmodligen vara ännu mer nervös i morgon. Som ni säker vet så är det skolavslutning i morgon och jag ska då sjunga One and Only med Adele i kyrkan. Men jag ska inte bara sjunga, innan jag sjunger ska jag också berätta för en kille - vi kallar honom Joakim - att jag tycker om honom och har gjort det ett tag. Ni som följt min blogg tidigare vet att jag kmo på den här idén för ett tag sen och imorgon så blir den sann. Jag ska gå upp på scenen, berätta vad jag känner och sedan sjunga. När jag sjungit klart ska jag gå och sätta mig och vägra att se generad ut. 
 
Håller tummarna för att jag inte svimmar !

Ridning

Är tillbaka ifrån den sena och stressiga ridningen. Har hunnit duscha och vilat fötterna en stund, hoppas på att hinna skriva lite innan det är dags att sova. Bjuder på lite fina bilder ifrån ridningen :)
 
 
 
 

Stressigt!

Nu är jag riktigt stressad! Kom precis på att jag ska rida idag och de jag rider för är inte speciellt trevliga när det gäller försenigar. Måste äta och hitta ridkläderna som ligger någonstans i röran, suck. Hatar stress!!!

Nöjd!

Har äntligen kommit hem ifrån en hel dag utom hus med hela skolan! Är helt slut men kan bara vila en stund innan jag ska diska och städa innan mamma kommer hem. Fick tillbaka mitt kemi prov idag som jag trodde hade gått rent åt skogen, men icke sa nicke. När jag vänder på bladet och kollar på mitt betyd så står det ett stor A på sidan. Bkev riktigt glad och är fortfarande glad nu, känner på mig att slutbetygen i NO kommer vara bra i år! 
 
Ps: I inlägget uppdatering så hade jag skrivit förkåt, vilket inte var vad jag menade. Det jag skulle skriva var Förlåt. Hoppas ni förståd det :)

Favorit ord

Jag har nydligen märkt att när jag skriver så har jag ett favorit ord. I varje kapitel finns det ett ord som utmärker sig bland de andra. I första kapitlet tror jag att det var ordet "Gaze" och i ett annat "Once again". Nu när jag sitter och skriver på kapitel sex så är det ordet "look" av någon anledning. Vet inte riktigt varför, men om man tänker på det så är jag rätt så säker på att man kan hitta ett ord i varje kapitel som utmärker sig som mitt favorit ord just då. 

Låttips

Vill tipsa om en riktigt mysig låt som jag lyssnar mycket på när jag skriver. Låten heter Wanted och är sjungen av Hunter Hayes.

En länk till låten finns här: http://youtu.be/XT2uHmCevaI

Lyssna och njut!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0