Skrivkramp

Har fått skrivkramp i handen av att ha skrivit så mycket. Tyvärr är det nog inte vad ni vill att jag ska skriva på dock. Har inte fortsatt på Beneath the facade utan har börjat skriva en historia för hand. Kommer inte fortsätta på kapitel 10 förrän jag kommit hem, så ni får vänta lite till. Vart den nya historien kommer leda vet jag inte, men det är på svenska så om den publiceras så kommer det vara på bloggen och inte får fanfiction.net, så det inte är en fanficton över huvudtaget. Hoppas ni inte blir allt för besvikna på mig.


Regn

Tänkte att eftersom att det regnar nu så tänkte jag lägg upp en bild som jag inte hunnit lägga ut än. Tog den för några dagar sen när vi tog ett kvälls dopp i Ljusnan. Blev riktigt nöjd!


Rädd

Jag är rädd nu. Har sett på World War Z med mormor och morfar, och jag säger det. FY FAN! Är inte speciellt intresserad av skräck och jordens undergång men det är ju morfar, så vi såg på den. Och nu är jag livrädd. Usch, fy, blä och usch igen!
Vet ju att jag är fruktansvärt feg när det kommer till skräck filmer, så förstår inte varför jag plågade mig igenom 2 h av den. Men, men... Shit happens. Hoppas bara att jag kan sova i natt.


I've done it again

Jag har gjort det igen. Förstår inte vad det är med mig. Jag har inte lyckats skriva något på kapitel 10, jag har varit så upptagen med att njuta av sommaren. Jag har inte ens bloggat - som ni säkert ser. När jag kommer hem ska jag försöka bli mer aktiv och skriva mer på Beneath the facade och här på bloggen. Vill ni ha mer uppdateringar om mitt vardagliga liv utan skrivningen kan ni kolla in min instagram : Storiie

Det är så skönt att vara här uppe hos mormor och morfar. Jag kan verkligen slappna av och bara njuta. Jag slipper alla jävla killar som håller på och sviker en hela tiden och jag kan tänka på mig själv. Saknar mina vänner dock, men vi ses ju på min födelsedag. Något jag inte saknar är allt drama. Under sommaren har jag lyckats bli sårad av tre killar. Hur lyckas man?! Funderar starkt på att bli gay. Får väl se hur det slutar.
Här uppe i alla fall, så kan jag slappna av och vara den Saga som jag vill vara. Den glada, bekymmerslösa Saga. Vilket är så himla skönt! Hoppas att denna känsla håller i sig när jag kommer hem igen.
Har hittat ett citat som jag tycker passar in på en av mina jobbiga herrar från denna sommarn.

"Right from the start, you were a thief,
You stole my heart.
And I'm, your willing victim.
I let you se the parts of me, that weren't all that pretty.
And with every word you fixed them."
- Just give me a reason, Pink


Upptagen

Sorry för att jag har varit inaktiv. Har haft så mycket att göra att jag inte hunnit skriva något. Men nu skriver jag! Har varit på hästens dag i tisdags och tjänade 900 kr på att hjälpa till på ponny ridningen. Igår var jag i stallet och pysslade med min fin lilla älskling Mumin och mockade alla boxar. Jag åt också lunch på stenegård och hjälpte morfar i butiken. Och idag så har jag och mormor åkt in till Bollnäs och shoppat lite innan vi åkte hem. Som ni hör så har jag haft riktigt mycket att göra! Jag ska försöka att bli bättre på att uppdatera, men i morgon så ska jag till stallet och sedan ska jag till stranden med mina gullungar. Ni får lite bilder att kolla på tills jag uppdaterar igen.


Bokrecension av Eviga Glömskans Alle

Eviga Glömskans Alle - Ritta Jacobsson

Eviga glömskans alle handlar om sexton åriga Alexa som blir ensam hemma i två månader då hennes mamma åker till Zimbabwe på uppdrag ifrån Läkare utan Gränser. Under tiden ensam hemma träffas Alexa Amanda, en rörig tjej som är så långt ifrån Alexa som man kan komma. Alexa träffar också Rasmus, som hon blir kär i så fort hon ser honom. Men sakerna flyter inte på som hon förväntat sig. Alexas gamla mormor som bor ensam i ett stort hus i Stockholm börjar bli allt mer virrig och glömsk. Hon påstår att hon sett sin döde man - Alexas morfar - utan för köksfönstret och att han har ringt henne. Ett par rånare som riktar in sig på ensamma pensionärer i Stockholm gör inte att Alexa oroar sig mindre.

Eviga glömskans alle är en bra bok med rikt språk och välskrivna ord. Den är spännande och man vill gärna fortsätta läsa. Romansen mellan Alexa och Rasmus är trovärdig och den kan mycket väl hända i verkligheten. Boken är som sagt mycket välskriven och rekommenderas till alla. Eviga glömskans alle får 5/5 stjärnor.



Ps; I den förra bokrecensionen stod det att boken var skriven av Ritta Jacobson, vilket är fel. Den är skriven av Holly Goldberg Sloan


Bildbomb

~ Just because ~


Jogging, mys och tatueringar

Har precis varit ute och joggat som den duktiga människan jag är, och det finns inget bättre än att lägga sig och slappa i sängen efter en go springtur! Är helt slut och musklerna värker så där gott som de bara gör efter att ha jobbat ordentligt. Har börjat springa varannan dag nu och det är helt underbart! Man känner sig sådär skönt trött + att man får motion och förbättrar sin kondition. Nu när jag ska upp till mormor och morfar också så kan jag springa i elljusspåret varje morgon med hunden.
Har också hittat den tatueringen som jag vill ha, eller åtminstone en variant av den. Har originaldesignen och min egen version. Nu gäller det bara att mamma säger ja


Bokrecension av Aldrig släppa taget

Aldrig släppa taget - Ritta Jacobsson

Aldrig släppa taget är en gripande historia som handlar om de två ungdomarna Sam och Emily. Sam har flyttat runt i hela sitt liv. Han har aldrig gått i skolan eller haft några vänner. De enda människorna han har umgåtts med är sin sinnessjuka pappa och sin underutvecklade lillebror Riddle.
Emily har levt hela sitt liv utan bekymmer tillsammans med sina båda föräldrar och sin lillebror Jared. I
När Sam och Emilys vägar möts skapas något så unikt och starkt att inte ens olyckor, sinnessjuka föräldrar eller avundsjuka klasskompisar kan skilja dem åt.

Aldrig släppa taget är en underbar bok som beskriver livet från två olika synvinklar. Man får en klar insyn i hur svårt livet kan vara, samtidigt som bokens budskap ger en hopp. Trots att allt går åt helvete så finns det alltid nånting att hålla kvar vid, en liten gnista i mörkret.
Sättet som Ritta Jacobsson skriver på är kanske lite säreget, men också väldigt bra. Hon beskriver historia ifrån många olika karaktärers perspektiv vilket gör boken mer levande.
Aldrig släppa taget rekommenderas till alla läsare i alla åldrar, stora som små, bokslukare som slöläsare.


Bra kväll

Är inte lika arg idag. Har umgåtts med mycket trevliga människor och jag mår mycket bättre nu. En liten tråkig sak hände som gjorde mig ledsen, men tack vare mina underbara vänner så är jag inte lika ledsen. Har suttit och pratat nästan hela kvällen och känner att jag är på väg upp igen


Uttryck

Har åter igen varit på dåligt humör idag och har inte lyckats bli av med det. Har uttryckt mina känslor genom allt jag kan komma på, jag har skrivit, sjungit, spelat piano, jogga, se på film och rita. Inget av dem har funkat. Känner mig bra så hopplös. Jag känner mig sviken, ignorerad, dissad, dumpad och en jävla massa mer. Anledningarna är många, de flesta vill jag inte nämna här då människorna som fått mig på detta humör kan mycket möjligt läsa min blogg. Så därför kan jag bara säga att alla borde gratulera de människor som fått mig på dålig humör, de har lyckats att förstöra hela veckan för mig! Det ska bli så himla skönt att få åka upp till Järvsö och skippa allt drama och bara kunna njuta. Hoppas att ingen av er läsare har en lila dålig vecka som jag har haft. Håller tummarna för att inget mer dåligt händer denna vecka, men vem vet? Det är ju fortfarande bara Tisdag.

Resultat på Arg Saga:


Kapitel 9

Då var man äntligen klar med kapitel 9! Vet att det har tagit lite tid, men föredrar att publicera ett färdigt, välskrivet kapitel som tar längre tid, än ett kort, slarvigt kapitel som publiceras ofta. Ska också försöka att ge ut ett kapitel i veckan, så även om jag har skrivit två kapitel på en vecka på kommer ni få vänta på nästa. På så sätt så behöver ni inte vänta så länge. Ska också upp till mormor och morfar snart vilket betyder att jag inte vet hur aktiv jag kommer bli med skrivningen, men jag hoppas att jag åtminstånde ska hinna skriva ett kapitel. Hoppas ni gillar detta och kommentera gärna era åsikter!
 
Glöm inte att kolla in Beneath the Facade på fanfiction.net också! Klicka eller kopiera länken för att komma direkt till den:
http://www.fanfiction.net/s/9265041/9/Beneath-the-facade
 

The hotel room that Felix escorted me to after almost thirty minutes of driving was as neutral as it could be. The walls had been painted with a beige color that reminded me of human skin-color. The walls were empty, except for a small painting and a few lamps. The room was rather small and had two beds that were separated by a nightstand in the same color as the walls. The beds looked just as comfortable as a rock, but I was so tired that I didn’t care. My body was exhausted after all the things that had happened and it was a miracle that I could stand straight. I was still worried over the fact that Alec was in a car with a sleeping werewolf in the trunk, and could easily be injured or even worse. Another thing that made we worried was the fact that I worried over Alec. On the drive to the hotel I’d been thinking about what I’d realized, and the more I thought about it, the more it became normal. Those feelings had been there, growing slowly until they were fully developed and ready for the world to see – and for me to understand. I sighed loudly and walked over to the bed – if possible even more tired than before. All the thoughts about Alec had not just made my body tired, but my thoughts as well. The bed was surprisingly more comfortable than it looked, not that it mattered much, and I would sleep on the floor if I had to. With a deep sigh I lay down and closed my eyes. When I opened them again, I saw someone standing close to the window. I couldn’t tell if it was Alec or not, though the person had its cloak on, but my heart stopped beating for a split second. When I saw who it was, my heart started beating again, and this time really fast. Jane stood close to the window with her eyes locked on me. She looked furious, and from the way she was looking at me, I was pretty sure I was the on who’d made her that way. I swallowed loudly and rose into a sitting position. Jane didn’t seem to care if I was lying down or not, she just kept looking at me like I was some sort of poison or something. I started to say something, but as soon as I opened my mouth, Jane rushed to my bedside in a split second. Her small, pale fists were balled so hard that they should brake and her eyes practically burned with hate. I wondered what I’d possibly could have done that could have made her this mad, though it was pretty obvious that she was mad at me. My mind rushed through all the things that she could be mad about, and then it hit me. Alec. Something must have happened to Alec. For a second my heart stopped and I was consumed by sorrow, though I was absolutely positive something had happened, and then; Jane spoke.

“You”, she said, almost spitting out the words. “Stay away from my brother.” Her words totally knocked me to the ground. What was she talking about? How could I stay away if he was hurt, or even worse; dead. I wanted to ask her why, but not a single word came out.

“Is he okay?” I finally managed to say. Jane looked like she wanted to strangle me just for opening my mouth. Her nostrils fluttered and her mouth was pressed into a thin line. The sound of my voice seemed to make her even angrier and her whole body tensed.

“Okay?” she said, trembling with anger. “Is he okay? Of course he’s not okay! How could he possibly be okay when you’re around? You and your innocent look and pathetic act, Alec doesn’t need any of that. What he needs is to not have you in his life. Unfortunately, I can’t remove you from his life, though Aro wants you alive. But trust me, if you don’t stay away from my brother, I’ll make your life a living hell. I’m only telling you this once, so listen carefully: Stay away from my brother.” Jane became quiet and caught her breath for a while. I also wanted to catch my breath, even though I hadn’t said anything. For a while we were frozen, looking into each other’s eyes. When I realized she was waiting for an answer, I nodded slowly. As soon as I’d stopped nodding, Jane relaxed and became her old, stiff self. Without saying a word, she turned her back at me and floated out of the room. For the first few seconds, I couldn’t move. All I could do was sit on the hotel bed and think about what Jane just said.

My lonely thinking didn’t last for long, after just a few minutes the door to my room opened and someone stepped inside. I didn’t bother to turn around and see who it was, and frankly, I didn’t need to. The lovely sent of pine, lemon balm, mint and licorice filled my nose and there was no doubt about who it was. Alec stopped at the other side of the bed and stood there for a while. I wasn’t sure what he was doing but all I wanted to do was to turn around and let me be embraced by his arms again. After a few seconds of silence, Alec slowly – almost in human speed – walked over to my side of the bed and sat down at the one in front of me. I didn’t look at him, I just stared into nothing. The silence between us wasn’t embarrassed; there was no need for words. We understood each other without saying a single word. After about five minutes, Alec started to speak:

“I’m sure you want to know what happened back there.” Instead of answering, I met his gaze, and he continued. “Our mission was, or still is I suppose, to interrogate this particular pack of werewolves. Aro and Caius suspected that they’ve been telling humans about the existence of vampires. Even though they’re not vampires, they’re still breaking our laws, which mean that they need to be taken care of.” Alec took a pause and looked at me. I looked back at him and for a second I saw the big wolf flying through the air before he landed on the floor, trembling with pain. The only difference this time was that the big wolf looked exactly like Jacob. The thought made my eyes tear and I quickly looked away and let my hair hide my face – I didn’t want Alec to see me cry. Alec seemed to understand that I didn’t want to show myself weak, so he kept talking.

“So that’s why we visited that house. The village has been empty for decades, and the house was a meeting spot for the pack. Our first plan was to talk to them, to see if our suspicion had a reason. But when we got attacked, we had to protect ourselves. Not that Caius will be devastated over the killing.” A dark smile spread across his face and for a second he looked really dangerous. But just as quickly as the smile had appeared, it disappeared and Alec looked like himself again. “We’re going to speak to the werewolf that we cached. And that’s what we need you for. Werewolves don’t know half breeds exist – at least not the majority of them – which gives us an advantage. If there’s even a slight chance that you’re human, they won’t hurt you.” At the word hurt Alec’s forehead wrinkled and he looked worried for a second, like he didn’t believe his own words. I really did hope he was right, because I doubted it. How was I supposed to talk to a strange werewolf who’d tried to kill me a few hours ago? Alec believed in me more than I did. I wanted to say that there was no way I could do that. That there was no way that wolf would speak to me and not kill me. I wanted to run away and hide. But I didn’t. Instead I met Alec’s gaze once more and nodded.

“What do I do?”

My heart pounded like crazy as we walked out of the hotel and in to the car. I couldn’t believe that I’d agreed to interrogate an angry werewolf. But here I was, on my way to probably die and all I could think about was how close Alec’s arm was to mine. A small, tiny little inch separated us from touching. Alec had told me all I need to know and what I should do, but I could hardly remember any of that right now. I could feel the cold from Alec’s marble skin and I wanted to touch him so bad. But I didn’t dare. So instead of doing what my whole body and spirit desired, I sat quietly in my seat and looked out the window. Alec drove us far into the woods. When the road ended, Alec stopped the car and turned off the engine. When I made an attempt to get out of the car, the doors suddenly locked. At first I thought that I must’ve imagined the clicking sound of the lock. But when I tried the door, it wouldn’t open. With a confused look on my face I turned to Alec and looked at him. A crooked smile lightened his face and my heart stopped for split second.

“Why did you lock the doors?” I asked and was seriously starting to wonder what the hell was going on. Alec didn’t seem to bother about the doors though; he just smiled that wonderful smile and looked at me with those fiery red eyes.

“I need to say something before we step out of this car”, he said and suddenly looked serious. All the traces of humor disappeared from his face and sudden cold surrounded me. What could he possibly say that made him this serious? For a second I considered all the possible things he could say, but then I stopped and just listened.

“I want, no need you to be careful. Okay? The second you feel like this isn’t working or you’re having doubts, you tell me. Look at me and blink hard, if you do, I’ll get you out of there. Are we clear?”

“Why?” I asked and looked into those wonderful eyes. “Why do you need me to careful?” I hoped he’d answered what I wanted him to, but there was also a piece that didn’t. I remembered Jane’s threat loud and clear in my head, and I really didn’t want to be the target for her anger. Alec looked at me and for a second he looked confused. And then, the crooked smile was back.

“Don’t you know?” he said and leaned forward. “Don’t you know, dear, silly Renesmee, that I care for you?” Alec took my face between his hands and looked me deeply in the eye. “I love you Renesmee Cullen, more than anyone I’ve ever known. I love you.” His words made my jaw drop at least six feet and I stared at him, unable to speak. I wanted to scream and jump up and down of happiness. But I couldn’t move. My body was frozen in this position, with Alec’s cold, marble hands on my face, with his fiery eyes looked on mine and with his lips so close. I opened my mouth to say something, but all that came out was a low gasp. Alec’s smile grew a bit bigger, but I could see the worried glance in his eyes, the fear that I didn’t loved him back. But I did, I really did. Suddenly my body could function again and I could speak, and I did.

“I love you to”, I whispered and a smile spread across my face. For a while we just smiled at each other and then, Alec leaned forward and I could feel his wonderful breath against my face. Our lips touched each other and I could feel how the kiss embraced me. Alec’s left hand tangled itself in my hair and his right one stayed on my face. My hands drifted as well, I ran them through his smooth hair and rested them around his neck. Our bodies were pressed together and my fluttering heart galloped faster than I thought was possible. I was truly in heaven.  


Lycklig tjej

Nu har jag äntligen satt upp pianot som jag köpte för ett tag sedan den har helt underbart ljud och det är perfekt! Såååå glad :D


Skapande humör!

Idag är jag på skapande humör! Har skrivit en bit till på kapitel 9 samt att jag idag ska hålla på med musik. Har fixat ett nytt piano som vi ska ställa in i mitt rum idag + att mammas inspelnings utrustning funkar igen. Så idag ska jag spela in ett cover och förhoppningsvis hinna fixa en film och lägga ut på youtube. Om nån har lust att komma och spela in med mig så funkar det också :D 
 
Ps; Glöm inte att kolla in Music club for teenagers in sweden på facebook och på deras hemsida. Är du musik intresserad och bor området runt Strömstad - Göteborg så är det en perfekt klubb för dig! De erbjuder musik lära, sång lektioner, inspelning i riktigt studio, jam, nya vänner och massa mer. Kolla in dem! 

More pics

Var på skapar humör men hade ingen lust att skriva, så jag började redigera lite bilder. Eftersom jag har varit lite arg idag så blev dessa bilder lite, hm, mörka. Hoppas ni tycker om dem ändå.
 

ARG!!!!

Jag är arg! Riktigt jävla skit förbannad är jag! Varför? Jo, killar är varför jag är arg. En stunden så är de super gulliga och andra stunden så är de totala skitstövlar. Ena stunden kanske de har känslor för en, de vill gärna träffas och allt är bra. Sedan, BAAM, så är man ett jobbigt minne och man hör inget ifrån dem. Varför ska allt vara så jävla komplicerat!? Antingen så gillar man någon eller så gillar man den inte. Antingen så vill man träffas eller inte. Det finns inget mellanting! Men varför förstår inte killar det? Är det nån som vet varför alla människor är så komplicerade, för om nån gör det får de gärna berätta det för mig. GAH, vad arg jag är!!!!!!!


Natti natt

Har varit ute en stund med lite kompisar och njutit av sommar kvällen. Tyvärr ville ingen ställa upp som fotomodell till bloggen, förutom Tobbe och en vänlig solnedgång. Hoppas ni nöjer er med detta så ska jag börja ladda upp bilder lite mer effektivt och oftare sen


Bild

Fick idétorka igen efter att ha skrivit lite mer än en sida på det nya kapitlet. Bestämmde mig för att redigera lite bilder istället. Tänkte också att ni skulle få ett litet smakprov på nästa kapitel :)
 
"When I opened them again, I saw someone standing close to the window. I couldn’t tell if it was Alec though the person had its cloak in, but my heart stopped beating for a split second. When I saw who it was, my heart started beating again, and this time really fast. Jane stood close to the window with her eyes locked on me. She looked furious, and from the way she was looking at me, I was pretty sure I was the on who’d made her that way. I swallowed loudly and rose into a sitting position. Jane didn’t seem to care if I was lying down or not, she just kept looking at me like I was some sort of poison or something. I started to say something, but as soon as I opened my mouth, Jane rushed to my bedside in a split second. Her small, pale fists were balled so hard that they should brake and her eyes practically burned with hate. I wondered what I’d possibly could have done that could have made her this mad, though it was pretty obvious that she was mad at me. My mind rushed through all the things that she could be mad about, and then it hit me. Alec. Something must have happened to Alec. For a second my heart stopped and I was consumed by sorrow, though I was absolutely positive something had happened, and then; Jane spoke."
 
 
 
 

Header

Som ni ser så har jag ändrat på bloggdesignen lite grand och blev riktigt nöjd med resultatet! Ville ha en lite mer personligblogg, vilket jag tycker att jag har fått. Bloggdesignen är gjord av duktiga Josefine Thunborg. Besök gärna hennes blogg ---> Josefinethunborg.blogg.se. Hittar ni inte bloggen så finns det den länkad. Hoppas ni tycker om den nya designen och ni får gärna kommentera vad ni tycker! Det kommer också bli enklare att läsa kapitlen på bloggen nu, då skrivområdet blir lite bredare. 

Skriv dårå!

Gah! Nu har jag idétorka igen! Vill bara kasta datorn i väggen och skita i allt ihop. Men eftersom det knappast kommer att hjälpa så kommer jag sitta och försöka komma på något att skriva om. Ska också lyssna på lite inspirerande musik. Förhoppningsvis har jag åtminstnde ett halvt kapitel innan jag ska ner och hjälpa skolan tjäna pengar genom att hjälpa till på loppisen. Tyvärr så blev vi ensamma idag då tjejen och hennes pappa som skulle hjälp mig och mamma inte kunde komma, så om någon vänlig själ har lust att komma ner och hjälpa till är det bara att komma. 
 
Håll tummarna för att jag överlever 5 timmars loppisarbetande och 2 timmars kapitel skrivande!

NCIS

Är ensam hemma och har så fruktansvärt himla tråkigt att jag dör! Har dock en liten räddning; NCIS! Har så fastnat på serien, men nu så har sidna jag kollat på den slutat funka. Så om någon har något tips på en sida där man kan kolla på NCIS gratis utan nedladdning är det bara att kommentera! Ni får också hemskt gärna skicka iväg ett litet kik meddelande och vara lite sociala :)
 
Kik: Storiiie 

Tillskott

Igår så hände något riktigt kul! Jag och mamma åkte och hämtade en ny liten familjemedlem. Nämligen en tolv veckor gammal röd kattunge. Han. Är het bedårande, men jag och mamma är tyvärr osams om namnet. Mamma ville att han skulle heta Jurma eller Rufus, medan jag vill att han ska heta Mowgli eller O'malley. Eftersom vi båda är lika envisa vill ingen av oss ge med sig. Vilket namn tycker ni passar bäst?

Ps; Vet att jag har varit lite slö med den nya kapitlet men det är på väg. Har lite ide torka. Hoppas ni orkar vänta


Bokprojekt

För er som följt min blogg sen tidigare så vet ni att jag har startat ett bokprojekt som går ut på att ni läsare tipsar mig om böcker, som jag sen ska läsa och skriva en recension på. Den senaste boken jag läste var Eld, och nu har jag börjat på Aldrig Släppa Taget. Mirandah var den snälla människan som tipsade mig om denna boken. Följ gärna hennes exempel och skicka en bokens titel + författarens namn till antingen min mejl, kik eller genom att kommentera.

Mejl: [email protected]
Kik: Storiie


Bokrecension av Eld

Eld - Mats Strandberg & Sara B. Elfgren


Eld är precis lika spännande - om inte mer - som den första boken i serien, Cirkeln. De utvalda får möta nya hinder som kommer ifrån både väntat och oväntat håll. Precis som i den första boken så kommer det största hotet ifrån helt oväntad håll. Inte ens den bästa detektiven skulle kunna komma på det! Men förutom att de ska behöva handskas med jordens undergång, måste de utvalda också handskas med vardagsbekymmer. Ex pojkvänner, galna känslor, familjeproblem, fester, skola, och en massa mer. Livet för de utvalda blir inte heller enklare när en annan häxa besluter sig för att delta i leken.

Eld är rätt så lik den första boken, cirkeln. Den har många intriger och frustrerande dilemman som gör att det kryper i skinnet på en. Men den kan också bli lite lång tråkig. Man blir inte direkt uppslukad av texten och finner sig själv bakom bokens galler, utan möjlighet att sluta läsa. Tvärtom, vissa partier i boken blev mycket långtråkiga och det är nästan för mycket problem för att man ska komma ihåg dem. Grunden till boken är bra, men den är lite rörig och skulle behöva fokusera mycket på få problem istället för lite på flera hundratals.
Eld får 2/5 stjärnor och rekommenderas att läsa om man inte kommer på något bättre.


RSS 2.0