”Kommer du ihåg när vi gifte oss?” frågar jag och ser på dig. Du ser på mig över läsglasögonen och ler lite, sedan nickar du. Jag ler tillbaka, men fortsätter prata.

”Jag var livrädd för dig, du var så tystlåten och dyster. Kommer du ihåg det?” Jag fortsätter utan att vänta på bekräftelse. ”Du bar mig aldrig över tröskeln på vår bröllopsnatt, jag var tacksam för det. Vi kände knappt varandra då. När vi gick tillsängs den kvällen bankade mitt hjärta så hårt. Jag var så nervös över vad som skulle hända. Men du gjorde inget, du bara gick och lade dig på din sida av sängen. Det var nästan så jag blev lite snopen, men samtidigt mycket lättad. På morgonen hade vi ett stelt samtal om vädret innan vi gick åt varsitt håll. Jag gick ner till den underbara lilla sjön och du gick någon annanstans. Den där sjön var så vacker, helt stilla och blank. Vi hade ett sommar bröllop i juli, så vattnet i sjön hade en perfekt temperatur. Det var helt omöjligt att motstå ett dopp så jag tog av mig alla kläder och hoppade i. Inte för än senare fick jag reda på att du stått och betraktat mig hela tiden.” Jag ger dig en menande blick och du ler mot mig.

”Mm, en mycket vacker syn”, instämmer du och blinkar med ena ögat. Jag smäller till dig med en ihop rullad tidning på knät innan jag fortsätter.

”De första dagarna var jag så himla nervös! Vi pratade knappt med varandra. Men på den tredje dagen gjorde du något jag aldrig kommer glömma. Du hade försvunnit på morgonen som du alltid gjorde och jag hade riktigt tråkigt. Att sitta helt ensam hela smekmånaden var inte precis vad jag tänkt mig, så jag tog en promenad. Jag kommer ihåg att jag följde en grusväg som jag aldrig gått på förut. Ett ljud gjorde mig nyfiken och jag ökade takten. Och där, bakom en björkdunge fann jag dig. Du hade en uppknäppt vit skjorta och svarta kostymbyxor på dig och jag häpnades av din skönhet. Ditt huvud vilade mot manken på en ståtlig, svart hingst. Ni stod mitt ute på en äng, helt stilla och bara njöt av varandras sällskap. Det var i den stunden du fick en lats i mitt hjärta. Men jag älskade dig inte, inte än. Jag försvann innan du märkte mig och små sprang ner mot sjön där jag satt och tänkte på dig. Det var inte för än du kom och satte dig ner bredvid mig och lade en filt kring mina axlar som jag insett att det var skymning. Vi satt sådär en stund, nära varandra, och bara njöt av den vackra utsikten. När solen försvunnit ner bakom berget gick vi sakta tillbaka mot huset. På vägen tog du min hand och jag rodnade djupt. Du sa att du tyckte det var fint. Den natten somnade vi hand i hand. Jag kommer ihåg att det kändes tryggt att ha din hand i min.” Jag tar en paus och ser på dig igen. Du har tagit fram en penna har börjat på korsordet som finns längst bak i tidningen, men jag ser på ditt ansiktsuttryck att du lyssnar.

”Dagarna efter det började vi prata lite smått med varandra. Samtalen var aldrig stela utan flöt på helt naturligt. Du fick mig att skratta så lätt och jag älskade det. Det var länge sedan jag skrattat så mycket som jag gjorde under vår smekmånad. På den tionde dagen tog du med mig stallet och visade mig den svarta hingsten jag sett tidigare. Du sa att han hette Diablo och att han varit din sedan du var femton. Vi satt i stallet en stund och jag ryktade Diablo med långa drag. Efter ett tag frågade du om jag ville rida på honom. Tveksamt tackade jag ja och du försäkrade att du skulle hjälpa mig. Vi tog inte med någon sadel när vi gick ut, vi bara tränsade honom. Ute på den gröna ängen hjälpte du mig upp på den väldiga hästen och log snett åt mig när du såg mitt krampaktiga tag kring tyglarna. Sedan gjorde du något som förvånade mig. Utan ansträngning svingade du dig upp bakom mig och satte sig nära min rygg. Försiktigt lade du dina händer kring mina och visade mig hur jag skulle styra. Din varma andedräkt smekte min nacke och mitt hjärta bultade så hårt att du borde ha hört det. Vi skrittade runt så i vad som kändes som timmar och jag njöt av varenda sekund. När du tyckte att jag var duktigt nog att styra själv lade du händerna på min midja och guidade mig enbart genom dina ord. Jag kommer ihåg att du lutade hakan mot min axel och att dina läppar var bara millimeter ifrån mitt öra när du talade. Vi red runt hela dagen och när vi skulle galoppera tog du över tyglarna och lade armarna om mig så att jag inte skulle ramla av. Med en enkel smackning fattade hingsten galopp och det ilade sådär underbart i min mage.” Jag tar en paus och ser på dig. Dina skrattrynkor blir med tydliga nu när du har ett snett leende på dina läppar. Det där leendet får mitt hjärta stanna varje gång, trots att ditt hår har tappat all sin färg och att du har tre tandproteser får du mig alltid att rodna.

”Jag kommer ihåg den dagen”, säger du och möter min blick. Jag ler och pillar på min pärlhalsband.

”Fast det var inte den dagen jag började älska dig. Den dagen kom långt senare. Vi spenderade vår smekmånad i stallet och vid sjön. För varje dag som gick blev jag mer och mer fäst vid dig. Och dagen innan vi skulle resa kysste du mig för första gången. Kyssen vi delat under bröllopet räknar jag inte, den var bara påtvingad. Men det var inte för än ett halvår senare som jag visste säkert att jag älskade dig. Du gjorde inget speciellt den dagen då jag insåg att mitt hjärta tillhörde dig, du var bara dig själv. Det var helg och du väckte mig med frukost på sängen. Som vanligt drunknade jag i dina blå ögon och ditt underbara sneda leende. Länge satt vi där på sängen och pratade som vi brukade. Du åt upp mina kanter och fick dina gurkskivor som du alltid lade på din ostmacka men aldrig åt upp. När vi satt där på sängen frågade jag dig varför du alltid tog gurka på mackan om du aldrig åt upp det. Och svaret du gav mig fick mig att inse att jag älskade dig. Jag kommer ihåg det så tydligt. Du såg på mig och sa att du tog gurka på din ostmacka för att du visste hur mycket jag älskade att äta upp dem. Då, just i den sekunden insåg jag att jag älskade dig.” Jag slutade prata och mötte din blick. Dina ögon var lika blå som vanligt och fick mitt hjärta att slå snabbare. Du tog min hand i din och smekte den rynkiga huden med tumme.

”Jag älskar dig också”, sa du. En av sköterskorna på ålderdomshemmet kom fram till oss med en bricka och ställde ner varsin tallrik på det lilla bordet mellan oss. Vi log mot varandra. Jag drog av kanterna och du tog av dina gurkskivor. Sedan bytte vi med varandra högg in på vår lunch.

”Grattis på 90 års dagen, älskling. Snart har vi varit gifta i sextio år, inte dåligt det”, sa du och höjde din kaffekopp i en skål. Jag höjde min och log.

”Nej, inte dåligt alls.” Höll jag med. ”Inte dåligt alls.”